"Guds hjärta påminner om rött guld som brinner i en stor koleld. Gud placerar människans själ i sitt glödande hjärta."
Mechthild av Magdeburg, 1200-talet

Med inspiration från Mechthild, som poetiskt beskrivit Guds längtan att vara tillsammans med henne, och Julian av Norwich, som med många olika bilder berättat om hur nära och öm Guds kärlek är, föreställer vi oss den andliga verkligheten: att vi lever i Guds glödande hjärta.

- Gud bor inom dig, men omfamnar dig också. Du lever i Gud, du rör dig i Gud. Så ofattbart stort är Guds hjärta att alla varelser får plats däri. Ta några minuter i stillhet för övningen.

Den helige Benedikt skrev sin klosterregel på 500-talet. Det mesta kring klostrets liv - bön, arbete och gemenskap - avhandlas där. I kapitel trettioett beskriver Benedikt hur klostrets förvaltare bör vara. En anvisning lyder: "Klostrets alla kärl och all dess egendom skall han betrakta som heliga altarkärl." Nattvardskärl eller tillbringare i köket, de skulle handhas med samma vördnad.

Vördnad handlar om att verkligen se "det andra" eller "den andre", och om att se den gudomliga gnista som finns där. Den uttrycks ofta med händerna, i hur vi tar i saker. Som när undersköterskorna varligt tvättar den nyss avlidne. Som när barnet mycket försiktigt stryker kaninens huvud.
Också din egen kropp bör vördas. Rör vid den med ömhet.

"Du, Heliga Ande, är det mäktiga sätt på vilket allt som är i himlen, på jorden och under jorden genomträngs av samband, genomträngs av släktskap."
Hildegard av Bingen, 1100-talet

Ingripanden kan ske både i vardagen - som när någon säger ifrån mot baktaleri på sin arbetsplats - och på ett mer planerat sätt i samhället, till exempel då människor använder sina kroppar till att ställa sig i vägen för en destruktiv verksamhet, som vid blockader av kärnvapenbaser. Ingripanden av olika slag behövs för att skydda andras värdighet och liv. Men på vilket sätt är det en andlig övning att ingripa?

Oftast är det obekvämt att ingripa till förmån för andra. Man sticker ut hakan. Man riskerar kritik. Ibland riskerar man kanske också böter eller fängelse. Men att sätta andras väl och ve över den egna bekvämligheten värderas högt i alla andliga traditioner.

Tacksamhet handlar om vår grundinställning till livet. Hur förhåller jag mig till det som händer i mitt liv? Är glaset halvtomt eller halvfullt?
Att vara tacksam är ett sätt att se och erkänna sitt beroende av andra och av "alla tings givare", Gud. Allt är en gåva.

- Tacka för saker du upplever, människor du möter, djur du möter, för vackra saker du ser, för tuffa situationer som du lärde dig något av. Försök upptäcka alla de sätt som du är välsignad på.

- Var inte rädd för att uttrycka tacksamhet till andra, för vad du har fått genom dem.

- Jämför dig inte med andra. Hur andra har det, vad de uppnår, vad de äger. Det leder inte till något gott och hindrar dig från att känna tacksamhet över ditt eget liv.

Enkelhet handlar om att ha ett rätt förhållningssätt till tingen. Att kunna njuta av dem och använda dem, men inte ägas av dem. Det finns både en insida och en utsida av enkelhet. Insidan har att göra med hur jag förhåller mig. Utsidan: hur min materiella situation ser ut. Naturligtvis hänger de också ihop. Det är svårt att inte få känslomässiga bindningar till egendom.

Carol J Adams skriver i boken Meditations on The Inner Art of Vegetarianism om vegetarianism som andlig övning. Medvetenhet och öppenhet inför verkligheten anses ofta vara kännetecken på andlig mognad. Med anledning av detta skriver hon: "The gift that vegetarianism offers is that we can follow the process of awareness and not cut it off when we discover what is happening to animals on this planet. We do not have to hide from disturbing information about the suffering of animals. We do not have to split ourselves in two. By following the process of awareness, we are made whole."

Förundran handlar om att se och låta sig drabbas av skönheten i världen. Det är så mycket som vi bara går förbi i våra ofta stressiga liv, istället för att betrakta och ta in. Man behöver inte vara ute i naturen för att öva sig i förundran, det går bra också i städer. Du kan studera småfåglarna, eller barnen, eller verkligen känna vad äpplet smakar som du biter i. Varför är detta viktigt? För att det hjälper oss att leva mer i våra kroppar och lite mindre i tankarna. För att det är ett första steg till en öppenhet inför den samhörighet som förbinder allt levande på jorden.