Förundran handlar om att se och låta sig drabbas av skönheten i världen. Det är så mycket som vi bara går förbi i våra ofta stressiga liv, istället för att betrakta och ta in. Man behöver inte vara ute i naturen för att öva sig i förundran, det går bra också i städer. Du kan studera småfåglarna, eller barnen, eller verkligen känna vad äpplet smakar som du biter i. Varför är detta viktigt? För att det hjälper oss att leva mer i våra kroppar och lite mindre i tankarna. För att det är ett första steg till en öppenhet inför den samhörighet som förbinder allt levande på jorden.

Den ortodoxe biskopen Kallistos Ware skriver (i The Orthodox Way): "I cannot contemplate either nature or God without learning to be present where I am, gathered together at this present moment, in this present place. Stop, look and listen. Such is the first beginning of contemplation. The contemplation of nature commences when I open my eyes, literally and spiritually, and start to notice the world around myself - to notice the real world, that is to say God's world. The contemplative is the one who, like Moses before the Burning Bush, takes off his shoes - that is, strips himself of the deadness of familiarity and boredom - and who then recognizes that the place where he is standing is holy ground."

- Rör vid saker i naturen, ta upp dem och undersök dem.

- Var öppen för att se skönhet på oväntade platser: mönster i trottoaren, en gammal människas ansikte, en fluga som tvättar sina vingar.

- Följ med ett barn på upptäcktsfärd. Låt dig drabbas av glädje över det som ni upptäcker. Var inte rädd för att vara "barnslig".

- Läs en bok om universums och jordens uppkomst.