Ickevåld som begrepp uppstod först på 1800-talet, men hållningen att säga nej till våld samtidigt som man försöker förhindra andras våld är naturligtvis äldre. I boken I vänliga rebellers sällskap, av mig och Pelle Strindlund, beskrivs bland annat ickevåldets utveckling inom den kristna traditionen. Många är de, både kristna och andra, som hämtat inspiration från Jesus liv och från Paulus uppmaning till sina trossyskon att "besegra det onda med det goda".

Att avlägga löften är något av en kristen tradition. Förutom klosterlöften så har vi till exempel doplöften och vigsellöften. Pax Christi, en katolsk fredsrörelse, har anknutit till denna tradition genom att formulera ett ickevåldslöfte.

Men är det bra med löften? Blir man inte bara besviken när man inte klarar av att hålla dem? Jag tror tvärtom att de kan fungera som stöd i våra försök att leva medvetna liv. När vi har hamnat på avvägar kallar de oss tillbaka till den väg som vi tror på. De påminner oss om hur Gud ständigt inbjuder oss att leva medkännande och kärleksfulla liv.